Lars Hulströms håglösa svin och den lilla kultingen Luciano som vill bli damfrisörska.

Olyckliga grisar vill bli julskinka

Publicerad: 2010-12-24

Svenskbladet har varit i kontakt med slaktgrisar runtom i landet. Vi har både träffat de så kallade lyckliga grisarna, de med knorr och de mindre lyckligt lottade, de som bor trångt i djurfabriker.

Grisarna på Lars Hultströms gård var först inte villiga att ställa upp på någon intervju. Apatiska låg de och stirrade framför sig. Något knorrande hördes inte. 

Men så kommer en rejäl galt fram och presenterar sig som Svinolle, pensionerad politiker från Sjöbo.

Han berättar om kastreringen som utförts på honom för en tid sedan.

- Jag vet inte om det var nyligen eller för länge sedan. Jag har förlorat tidsuppfattningen. Dagarna flyter ihop. Allt känns grått. Vad är meningen med allt det här?

- Jag minns att jag var intresserad av töser och sånt när jag var yngre, men allt det där... Vad ska man ha dem till?

- Jag vet, jag vet! ropar en liten kulting som heter Jimmie, som verkar vara vid gott mod trots allt. - Man ska dra dem i flätorna!

- Suggor har inte flätor, förklarar hans beskyddare, en magerlagd och ganska lång galt vid namn Ian. - Jag ska berätta för dig när du blir tillräckligt gammal, vad suggor är bra för. Om du nu blir tillräckligt gammal.

- Det bästa vore väl om vi bara fick den där nådastöten och fick bli julskinka och hundmat någon gång. Ian suckar och lägger sig ner med grisklöven över trynet och stönar tyst.

- Julskinka? frågar Svinolle. - Tror du vi kan få bli julskinka? Det vore något. Ett slut på det gråa, elstöt, kokande bad, tjoff av med huvet, ut med blodet, av med röven, prega in ett äpple i käften och lite garnityr.

Stämningen blir lite livligare bland grisarna.

- Kan vi få dö? frågar flera i munnen på varandra. - Kan vi få dö nu genast? Vi vill dö! skriker alla grisar unisont.

På Ängavallen skuttar de små glada kultingarna runt och puffar varandra i magen. De tjuter av skratt och rullar runt på marken och hittar gamla ekollon som de förtjust smaskar i sig. Vissa bjuder sina små vänner på ett ekollon, eller en gammal tryffelsvamp. Allt slinker ner. Aptiten är det inget fel på.

När Svenskbladets reporter kommer in i hägnet kastar sig alla över henne och alla vill leka och berätta roliga historier. Stämningen är en helt annan här än på Lars Hultströms gård.

En liten kultingflicka pekar stolt med sin lilla klöv mot en sugga längre bort:

- Det där e min mamma, hon e världens snällaste!

Alla kultingar vill berätta om sin mamma, som också är världens bästa och i sin iver knuffar de omkull Svenskbladets reporter som hamnar pladask på marken och plötsligt har kultingarna över sig. Alla pratar i mun på varandra. Att få reda på vad de heter var inte lätt. Men någon heter Mona, en annan Maria och suggan, den lilla kultingflickans snälla mamma heter Gudrun.

- Hur känner ni inför att bli julskinka? frågar Svenskbladets reporter de små kultingarna.

- Julskinka? Ska vi bli julskinka?

- NEJ!! Vi vill inte, vi vill leka. Jag ska gifta mig och få kultingar när jag blir stor! säger en liten kultingpojke.

- Jag ska bli damfrisörska, säger en annan. Han är så söt och berättar att han tycker om att sminka sitt lilla tryne. Luciano heter han får jag veta.

- Vi vill inte dö!

Grisfarmen är i uppror, ingen vill dö och inom loppet av några minuter har de lyckliga grisarna på Ängavallen blivit djupt olyckliga.

I år väljer Svenskbladets reporter kött från Lars Hultströms gård.

Ruffa Rövardotter

Fler artiklar av Ruffa Rövardotter