Barnaga har tagit över titlen från fårknullande som Nya Zeelands nationalsport.

Barnaga ny nationalsport i Nya Zeeland

Publicerad: 2009-08-04

I en folkomröstning som genomfördes under måndagen utsågs barnaga officellt till Nya Zeelands nya nationalsport. Utnämnandet av den nya nationalsporten har ett starkt folkligt stöd, närmare 80% av Nya Zeelands befolkning tycker det är skoj att slå, smiska och plåga den nästkommande generationen.

Den nya nationalsporten delas in i fyra olika grenar, barhand, spörisning, skytte (med barn som måltavla) samt kast med litet spädbarn. Förutom att barnaga är en underhållande sport menar många att den också har positiva karaktärsformande effekter.
- Om barn är elaka måste man slå dem för att de ska bli snälla, desto mer man slår ett barn ju snällare blir det, berättar Gregg Winston en bilförsäljare i 40-års åldern från huvudstaden Wellington.

- Jag föredrar att smiska med bar hand, då blir kontakten mellan far och son så mycket närmare, berättar Gregg vidare för oss.

Uppfattningen om att barnaga är nyttigt för barn är en vida spridd uppfattning in Nya Zeeland, etnologer tror att det går att härleda ur två faktorer, landets nära historiska band med Storbritannien som har en närmast feodal människosyn, samt faktumet att Nya Zeeland är en stor ö bestående av små byar och jordbrukssamhällen där folk ofta gifter sig med sina kusiner.

Uppfattningen genomsyrar dock alla samhällsskikt;
- Lite stryk har aldrig skadat någon, se på mig jag hade aldrig blivit advokat om jag inte fått smisk av mina föräldrar, att sen enda sättet jag kan känna sexuell tillfredsställelse är genom att gå till en S&M drottning och betala för att bli piskad och gå i koppel är helt normala känslor för en vuxen man, berättar Lawrence Purtell advokat från Wellington.

Nya Zeeländska statens turistbyrå i Sverige berättar att det hela handlar om en "kulturkrock" och att man för att väcka förståelse på båda sidor nu tänker organisera gratiskurser i barnaga för besökande turister och svenska ungdomar på sabbatsår.

Birger Ollonborg

Fler artiklar av Birger Ollonborg